Ibland känns det som att jag inte hinner med. Tiden snurrar så fort så fort så fort. Dagarna försvinner innan jag ens hinner blinka. Hela april bara försvann. Jag har redan varit på min praktikplats i sex veckor ungefär, den känns fortfarande ”ny” och spännande, som att jag inte hänger med på att jag faktiskt varit där ett bra tag liksom.

 

Jag älskar att ha mycket att göra och ha mycket planerat. Älskar att ha saker att se fram emot, blir glad av att hitta på saker oavsett vad det än kan vara. Men har samtidigt så mycket jag vill göra att det nästan blir för mycket. När ska en hinna med allt man vill göra? När ska en hinna fotografera allt en vill fotografera, när ska en hinna blogga, när ska en hinna plugga, när ska en hinna läsa den där boken man velat läsa så länge, när ska en hinna träna och hinna sitta i basun efteråt med inpackning i håret, när ska en hinna kolla klart på Veronica Mars, när ska en hinna lära sig spela Konstantine på piano, när ska en hinna meditera innan en går och lägga sig för att varva ner och kunna somna lättare?

 

Älskar att ha alla dessa små projekt surrandes i bakhuvudet men samtidigt blir det liksom aldrig av för att tiden rinner iväg. Missförstå mig rätt, ser detta mer som ett klurigt mysterium, tid liksom - vad är det, mer än något som stressar mig.

 

Ironin i det hela att jag inte ens ”hann” skriva klart detta inlägget på en och samma dag för något annat ”kom i vägen” så som det oftast känns i mitt liv just nu. Helt plötsligt händer allt på en och samma gång, känns som att jag inte är van vid att livet kan snurra så här fort, att jag inte ens hinner blinka innan jag blivit inkastad på en helt ny bana. Återigen, missförstå mig rätt, älskar att det är så här, att livet liksom ~händer~, men oj vad jag måste bli bättre på att stanna upp, att reflektera, att andas.